Kategoriarkiv: teknik

459 ord om makt (som du inte har)

Staten är inte alla medborgare tillsammans. Staten är alla politiker och deras tjänstemän. Genom fria val vart 4:e år väljer vi dom som ska bestämma över oss. Dom som ska stifta de lagar som säger vad vi får göra. Vi accepterar det för att vi upplever att det är “majoritetens vilja”. Vi förutsätter att de beslut politikerna tar är de beslut som är bäst för flest personer i i samhället. Vi känner att det skulle bli kaos och anarki om ingen bestämde över oss. Och det är sant, utan regler, kan det bli oordning. Utan ett rättsväsende så skulle folk oftare bryta mot lagar.

Men frågan Direktdemokraterna ställer sig: Är verkligen de lagar som stiftas de som är bäst för flest människor i samhället?

Det finns många intressegrupper i vårt samhälle. De kommer ofta med förslag om nya lagar, förändringar de anser kommer att göra samhället bättre. Lagar måste uppdateras, eftersom världen förändras, teknik förändras, kulturen förändras, åsikter förändras. Ibland tillsätter de som bestämmer över oss utredningar. Dessa utredningar tar in åsikter från olika intressegrupper. Det kallas att ta in remisser. Syftet är att förankra nya lagar i folkviljan.

Det finns massor med lagförslag från folket, eller remisser från intressegrupper som aldrig blir lagförslag, det röstas inte ens om dem. Kanske för att de är dåliga, kanske för att regering och riksdag tycker de är dåliga. Det finns massor med lagförslag i riksdagen som aldrig går igenom. Partiledningarna har bestämt att partiets riksdagskandidater ska rösta nej.

Demokratiutredningen tyckte att Sverige ska testa att rösta digitalt. Det digitala nätverket är en verklighet lika verklig som bilvägar. Vår demokrati har möjlighet att uppdatera sig till denna verklighet. Våra valsystem uppdateras ganska ofta. Närmare 10 gånger de senaste 100 åren. E-röstning skulle göra det “enklare att utöva sina demokratiska rättigheter” säger utredningen.

Men justitieminister Morgan Johansson har nu bestämt att vi inte ska testa ett digitalt valsystem. “Någon i din familj kan stå över din axel och bestämma vad du ska rösta”. Visst, svarar Direktdemokraterna, och sedan kan du ändra din röst senare när ingen står och hänger över din axel.

Detta är inte ett beslut Morgan Johansson tog ensam. Regeringen står bakom det. Att starta med E-röstning vore början på slutet för den representativa demokratin. Plötsligt skulle folket stå och hänga över riksdagens axel. Att digitalisera valsystemet skulle öppna upp för massor med omröstningar. Det vet de som har makten i dag. Och ingen människa, inte ens du, skulle lämna ifrån dig makt och privilegier självmant. Du måste kämpa dig till makt. Och du har bara en chans vart 4:e år.

2018 har du möjlighet att tala om för etablissemanget att du vill ha mer inflytande.

Rösta på Direktdemokraterna.

Foto: Melker Dahlstrand/Riksdagsförvaltningen

E-tablissemanget fruktar den nya rösträttsreformen

En av många röster i kören som vill varna oss för e-röstning tillhör Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet. De här varningsropen hörs inte sällan från dem som skulle kunna antas vara mest positiva till ny tillämpning av IT i samhället – dataloger, kryptologer och, i det här fallet, den främsta företrädaren för vad som skulle kunna kallas Sveriges IT-parti. Att det är just den här gruppen av IT-kunniga som varnar, medan politiker i allmänhet brukar vara ganska positiva till ny teknik med potential att höja den demokratiska legitimiteten i allmänhet och valdeltagandet i synnerhet, gör att man bör ta varningarna på extra stort allvar.

Men vad är det egentligen de varnar för? När politiker och andra företrädare för etablissemanget talar om e-röstning så menar de egentligen elektronisk poströstning – att kunna skicka sin röst som ett elektroniskt ”brev” till rösträkningscentralen istället för i ett fysiskt kuvert. Det här är lite som att stryka ny fernissa på en vägg med förhoppningen att den ska bli både rakare, tätare och mera hållfast. Tongivande sakkunniga inom IT och e-röstning, e-tablissemanget om man så vill, påpekar då att fernissan varken är särskilt transparent eller hållbar i längden, och att den snarast förvärrar de problem som den var tänkt att råda bot på – bristande demokratisk legitimitet. Vad man framförallt är rädd för är att e-röstning i en framtid inte bara ska bli ett komplement till förtidsröstning utan helt ersätta vanlig röstning i vallokal på valdagen – och att valhemligheten därmed ska gå förlorad.

Problemet med den här kritiken är inte att kritikerna har fel i sak. Problemet är att man helt har missat vad e-röstning är för något. E-röstning är inte en teknik som i första hand kan göra dagens representativa demokrati lite effektivare och bekvämare (även om det förmodligen också är en möjlighet). E-röstning innebär ett paradigmskifte som kommer att stöpa om demokratin i grunden.

Låt oss för att få lite perspektiv på frågan backa tillbaka till det förra paradigmskiftet – från småskalig (och i ärlighetens namn ganska marginell) direktdemokrati till storskalig representativ demokrati. Då precis som nu var det ny teknik som drev utvecklingen – billigare tryckmetoder, snabbare transporter och effektivare logistik gjorde det möjligt att hålla allmänna hemliga val och sammanställa rösterna till ett nationellt valresultat. Det man då trodde var demokratins absoluta gräns, att den inte kunde skalas upp till större sammanhang än stadsstaten eller kommunen, hade därmed övervunnits. Då som nu fanns det kritiska röster som hävdade att den nya tekniken var ett hot mot demokratins grundvalar – ja många hävdade rent av att representativ demokrati inte var en form av demokrati alls, snarare något slags förmynderi. Då som nu betraktades demokratins begränsning som naturlig: Bönderna kunde organisera sig demokratiskt i sin socken, men över landet var det kungen och adeln som styrde. Idag ser man det som lika självklart att demokrati är likställt med att få välja parti en gång vart fjärde år – däremellan är det regeringspartierna som bestämmer. Men de som då anammade den nya tekniken vann och direktdemokratin försvann så småningom nästan helt (med Schweiz kantoner som lysande undantag). Det var alltså inte det gamla paradigmet, direktdemokratin, som lät sig moderniseras och reformeras genom den nya tekniken. Det gamla blev undanträngt av det nya. Mycket talar för att e-demokratin kommer att ta samma väg idag som valsedel-demokratin gjorde för snart tvåhundra år sedan – mot ett nytt demokratiskt paradigm som tränger undan det gamla.

Men innan vi talar mera om det nya paradigmet bör vi återvända till här och nu och titta lite närmare på vad kritikerna, eller mer specifikt Anna Troberg, har att säga om e-röstning:

“Alla system går att hacka. Alla databaser läcker förr eller senare. I Sverige har vi dessutom FRA som trålar nätet efter information och ständigt överskrider sina befogenheter. Det betyder att en övergång till e-röstning i praktiken också är ett adjö till valhemligheten. 

“E-röstning innebär också att möjligheten att kidnappa någon annans röst ökar betänkligt. Frestelsen att ‘hjälpa’ en äldre släkting att rösta skulle säkerligen bli för stor för många. På samma sätt skulle den våldsamma parten i ett misshandelsförhållande lätt kunna tvinga till sig en extra röst och göra sin partner röstlös.”

“ […] elektroniska röstningsmaskiner i vallokalerna […] det saknas ordentliga verktyg för kontrollräkning. […] Det går inte heller att kontrollera om maskinerna manipulerats på något sätt för att påverka slutresultatet. Därmed är även den här typen av elektronisk röstning en återvändsgränd som Sverige bör undvika. „

Den första kritiken kan delas upp i två, varav den ena är teknisk och den andra politisk.

Svaret på att databaser läcker är att vi under inga omständigheter bör lagra rösten och röstarens identitet på samma ställe. Utan att bli för teknisk bör ett e-röstningssystem vara utformat så att i princip vemsomhelst kan verifiera att varje röst är lagd av en person som finns i röstlängden och att varje röstande bara har lagt en röst, men endast den röstande själv ska kunna verifiera sin egen röst. Det här är en teknisk utmaning, men knappast omöjligt att lösa.

Ifall FRA ohämmat trålar nätet efter hemligheter så är det naturligtvis ett problem. Lösningen torde vara att vi varken ger resurser eller befogenheter till FRA att avkryptera och läsa varje röstsedel som passerar genom nätverket. Att staten inte har rätt att öppna privata brev ser vi som självklart. Lika självklart är att staten inte saknar den tekniska förmågan om de skulle vilja. Redan f.d. Östtyskland visste hur man skulle göra för att bevaka invånarnas korrespondens.

Den andra kritiken är inte unik för e-röstning utan lika giltig för all form av röstning i okontrollerad miljö, till exempel poströstning och budröstning. I Estland, som har tillämpat e-röstning sedan 2005, har man minimerat risken med att någon annan än väljaren bestämmer över dennes röst genom att tillåta väljaren att rösta om hur många gånger den vill fram till valdagen. Om väljaren ändå inte känner sig säker på att det blev rätt går det att ångerrösta med en vanlig pappersröst på själva valdagen. Vi kan tänka oss att man ytterligare skulle kunna förstärka valhemligheten genom att vid varje röstningstillfälle ge väljaren ett unikt kvitto som den kan använda för att få se sin senast lagda röst, medan någon som har fått tag på ett gammalt kvitto fortfarande ser den gamla rösten.

Kritiken mot traditionella röstningsmaskiner är återigen teknisk. Tittar man på de amerikanska röstningsmaskinernas långa historia så är det slående hur naiva både tillverkarna och beställarna har varit i fråga om säkerhet och verifierbarhet. Fokus har ofta legat på att göra det så enkelt som möjligt att rösta, snarare än att få verifierbarhet med bibehållen valhemlighet. På senare tid har maskinerna blivit allt säkrare men i många fall har säkerheten fortfarande visat sig undermålig. Problemet med röstningsmaskinerna kan sammanfattas med att de försöker göra för mycket: De både registrerar och räknar rösterna. En säker omröstningsmaskin bör bara vara ett skal som tar emot väljarens röst och skickar den vidare till de delar av systemet som sköter autentisering, anonymisering, verifiering, röstregistrering och rösträkning. Och röstmaskinen skulle lika gärna kunna vara en mobiltelefon eller surfplatta som en automat i en vallokal. En röstningsmaskin i form av en fristående enhet som ska leverera en votecount till rösträkningscentralen kan däremot aldrig bli helt säker och är mycket riktigt en återvändsgränd.

Vi talade tidigare om att e-röstning kommer att bana väg för ett nytt demokrati-paradigm, snarare än att reformera det nuvarande. Varför då? Jo den främsta styrkan med e-röstning är att kostnaden för att sammanställa röster kan minskas till nära noll, samtidigt som det kan bli mycket enkelt för väljaren att avge sin röst. Om vi tänker oss att väljaren vart fjärde år får valet mellan att skicka iväg sin röst via mobilen eller att gå till vallokalen och rösta, så har det här mindre betydelse. Men det sker ju faktiskt fler politiska omröstningar än de allmänna valen. I riksdagen voterar man flera gånger per dag. Att anordna traditionella folkomröstningar flera gånger om dagen är inte praktiskt möjligt. Men om alla kunde delta i omröstningarna via sin dator eller mobil? Finns det då några demokratiskt legitima argument att undanhålla människor möjligheten att vara med och bestämma i viktiga beslut som påverkar deras framtid?

Att alla inte har tid att sätta sig in i alla frågor är ett vanligt och högst rimligt argument mot direktdemokrati. Men även här kommer den nya tekniken till vår hjälp: Genom att spara en koppling mellan väljaren och dess röst (utan att den kan röjas av utomstående) så blir det möjligt att ändra sin röst vid ett senare tillfälle. Detta kan vi använda, utöver att låta väljaren ångra sig under pågående omröstning, till att låta väljaren delegera sin röst när han eller hon inte vill sätta sig in i frågan och rösta själv. Man kan delegera till någon (person eller organisation) som får förvalta ens röst och rösta i ens ställe så länge delegeringen gäller. Men till skillnad från när du väljer parti till riksdagen så kan du när som helst återta din röst och ge den till någon annan eller rösta själv. Det här är den nya rösträttsreformen: Allmän rösträtt i varje sakfråga – men utan något rösttvång. Alla kan välja hur mycket eller hur lite man vill delta i det politiska livet. Men det är väljarens eget val, inte politikernas.

Den här rösträttsreformen skulle helt rita om den politiska kartan. Beredning av frågor, debatter, omröstningar, ja allt som hör politiken till skulle göras tillgängligt för allmänheten att delta i – utifrån var och ens intresse och förmåga. Lika rösträtt skulle fortfarande gälla, vare sig man delegerar sin röst eller röstar själv. Det skulle fortfarande finnas plats för professionella politiker, men som rådgivare och delegater, inte som förmyndare. Drömmen om agoran, det öppna torget där allmänheten kan träffas och ta beslut gemensamt, skulle bli verklighet. Människor skulle kunna träffas både fysiskt och virtuellt och diskutera politik. Och dessa diskussioner skulle vara betydelsefulla, rent av vitala, eftersom de i slutändan skulle avgöra vilka politiska beslut som fattades.

Även om drömmen om den perfekta demokratin kan tyckas avlägsen eller rent av ouppnåelig så är det dit vi borde sikta. Inte för att vi har det så hemskt illa idag; det har vi inte, även om mycket kunde fungera bättre. Men för att demokratin aldrig står stilla. Om vi inte utvecklar demokratin åt det håll vi vill så kommer makthavarna att fortsätta anpassa den utifrån sina egna intressen. Den svenska demokratin kan tyckas evig, men tittar vi bara en generation bakåt så har mycket förändrats. Folkförankringen har i stort sett försvunnit. Riksdagsledamöterna har blivit proffspolitiker med hög lön och generösa förmåner. Medlemstalen i partierna har sjunkit drastiskt och de som är kvar har fått allt mindre att säga till om i takt med att partistrategerna har tagit över. Inte ens riksdagen är fredad. Riksdagsvoteringarna styrs idag i allt väsentligt av gruppledarna, vilka i sin tur får sina direktiv från partiledningarna. När en så liten skara människor har så stort inflytande är de väldigt sårbara för lobbyism och korruption. Att i det läget avfärda e-röstning för att den möjligen kan nagga valhemligheten i kanten är att sakna sinne för proportioner.

Estland har som sagt snart genomlevt sitt första decennium med e-röstning och i Schweiz har man använt e-röstning sedan 2003 i ett antal kantoner. Ingen skulle nog påstå att de är sämre demokratier för det. 2018 är det Sveriges tur att göra sina första försök med e-röstning i riksdagsvalet, om vallagskommitén får som den vill – men krafterna som vill bromsa och hålla oss kvar i 1800-talets demokratiparadigm är starka.

Händelsevis finns det nu ett politiskt parti – Direktdemokraterna – som vill erbjuda direktdemokrati direkt i riksdagen genom att hålla omröstningar på webben. Det här upplägget ger folk möjligheten att fasa in den nya rösträttsreformen i den takt de önskar, med gott om tid att rätta till eventuella brister och finslipa tekniken. Och om tiden ännu inte är mogen så kommer folk fortsätta att rösta på sina vanliga partier. Det menar jag är ett ansvarsfullt sätt att reformera demokratin.

På vägen mot det nya paradigmet bör vi lyssna på och lära oss av de röster som kritiserar e-demokratin. Men vi bör också uppmuntra de krafter som tror på och arbetar med att förbättra tekniken. Ett steg på vägen är att genomföra försöken med e-röstning 2018 och lära oss av de erfarenheter som det ger. Ett annat steg är att ge ett parti som Direktdemokraterna inflytande i riksdagen.

Jag vill avsluta med några bevingade ord som har ungefär lika många år på nacken som den representativa demokratin – men som förmodligen kommer att leva betydligt längre:

“Inget kan stoppa en idé vars tid har kommit.” – Victor Hugo

Anna Trobergs slutkläm i sin artikel kommer däremot knappast att gå till historien:

“Ur ett mer långsiktigt perspektiv är e-röstningen en demokratisk förlust för alla”

Gör den det riskerar den att framstå lika tragikomisk som utsagan: ”Internet är en fluga” som vår före detta kommunikationsminister Ines Uusman felaktigt är förknippad med.

Joakim Sigvald
Direktdemokraterna

Du som vill veta mer om det nya demokratiparadigmet är välkommen att titta in på Facebooksidan som är dedikerad till att sprida budskapet, eller läsa boken med samma namn: Flytande demokrati.

Foto: Leo Hidalgo

Är elektronisk röstning dömt att misslyckas?

Går det att rösta säkert över Internet? Frågan är relevant då Norge nyligen avslutade sina e-röstningsförsök med motiveringen att e-röstning inte låter sig göras med tillfredsställande säkerhet, åtminstone inte med dagens teknologi.

Samtidigt kommer rapporter från en oberoende grupp forskare och experter som har tittat närmare på Estlands system för e-röstning. Studien genomfördes i oktober förra året. Estland är det enda land i världen som tillämpar fullskalig elektronisk röstning nationellt (Uppemot 25 % av landets befolkning använder internet för att förtidsrösta sedan 2006). Forskarnas slutsats var att Estlands system har alarmerande säkerhetsbrister och borde tas ur drift omedelbart för återgång till rent pappersbaserad röstning. Säker e-röstning, menar de, ligger minst ett decennium in i framtiden, om det någonsin kan realiseras.

Ska man tro den samlade bedömningen bland de flesta av världens främsta experter på datorsäkerhet så behöver vi som hoppas att datorer och internet kan revolutionera demokratin, liksom de har revolutionerat så många andra verksamhetsområden det senaste halvseklet, tänka om. Utgör strimlat och pressat trä i en förseglad låda med en skåra på toppen den ultimata lösningen för vår civilisations, för någon civilisations, behov att organisera sig demokratiskt och möta gemensamma utmaningar? Är det vår förmåga att gömma papper i lådor som kommer att avgöra den demokratiska utvecklingen även framgent?

Det finns stora frågor att besvara alltså, men låt oss återgå till Norge: Läs mer

E-röstning är inte omöjligt

När en representant för en forskningsdisciplin hävdar att någonting är omöjligt med hänvisning till konsensus inom sin yrkeskår, men utan att framföra några som helst bevis, finns det skäl att ta det påståendet med en god portion skepticism och en stor nypa salt.

Forskning handlar om att föra fram hypoteser baserade på experiment eller härledningar som andra forskare kan återupprepa eller falsifiera. Ofta handlar det om positiva påståenden: Detta eller detta är fallet. Det och det kan göras med följande metod. Ibland kan hypoteserna även handla om vad som är omöjligt. Albert Einstein lyckades visa, tvärtemot sunt förnuft, att ingenting kan röra sig snabbare än ljuset. Men Einstein stödde inte det påståendet med att det rådde konsensus bland de teoretiska fysikerna. Tvärtom var den rådande uppfattningen att hastighet i princip var en obegränsad storhet. Men forskarvärlden fick böja sig för de ovedersägliga bevis som Einstein presenterade och den teoretiska fysiken hade därmed tagit ytterligare ett stort kliv framåt.

Men när Thore Husfeldt hävdar i Sydsvenskan förra året att säker e-röstning med bibehållen valhemlighet är ”i princip omöjligt” och sedan följer upp det med ett, som jag uppfattar det, luddigt resonemang om hur svårt det är att granska källkod, så handlar det inte om forskning så mycket som en ovilja eller oförmåga att tänka utanför den representativa demokratiska referensram som de flesta av oss lever i. Att hävda att e-röstning är omöjligt för att dagens pappersbaserade valsystem inte låter sig överföras rakt av till ett elektroniskt medium är ofarligt och stöds av rådande praktik. Att hävda att dagens representativa demokratiska valsystem är ofullkomligt eller rent av passé för att det inte låter sig överföras direkt till ett elektroniskt medium är därmed kontroversiellt och kan kosta en hel del. Man biter inte gärna den hand som föder en.

Eftersom Thore alltså inte lägger fram några bevis när han påstår att e-röstning inte låter sig göras så är det mycket svårt att bemöta eller över huvud taget förhålla sig till. Det går inte att motbevisa med mindre än att man faktiskt bygger ett sådant valsystem och testar det under realistiska förhållanden, något som inte bara är komplicerat och tidskrävande utan dessutom förmodligen svårt att få finansiering till. Men i egenskap av datavetare och demokratientusiast ska jag ändå försöka bemöta de sakskäl som anges i artikeln:

1. ”Det råder konsensus bland dataloger att e-röstning är omöjligt i princip att genomföra med bibehållen valhemlighet och säkerhet.”

– Flera datavetare tror på motsatsen, bland andra Sven Heiberg, projektledaren för Estlands e-röstningssystem, Joseph Kiniry, forskare på e-val i Danmark och Harvardforskaren Ben Adida som 2007 gav följande presentation på Google tech talks.

2. ”Väljaren får inget kvitto”

– Självklart måste väljaren få ett kvitto, både på att hens röst har registrerats korrekt och att den finns med vid den slutliga sammanräkningen. Men för att undvika röstköp ska kvittot vara hemligt och det ska gå att rösta om och få ett nytt kvitto utan att den som eventuellt har fått tag på det gamla kvittot kan se att den rösten inte längre gäller. Stängningstiden för valet behöver troligtvis göras variabel så att en eventuell röstköpare inte kan vänta in slutsekunderna och då kontrollera den köpta rösten.

3. ”Vallokalen får inget kvitto”

– Oklart vad som avses med kvitto i det fallet. Men det går teoretiskt att få betydligt större verifierbarhet i ett elektroniskt modulariserat system med kryptologiska metoder som Mixnet och liknande, än i vårt halvslutna pappersbaserade system, där vi måste lita på att våra valarbetare gör rätt i varje del av processen. Där finns det inget kvitto i slutänden på att allt gick rätt till, bara en stark procedurell säkerhet i att det är svårt att fuska. Man kan dock fundera över vad det skulle kosta att köpa tillräckligt många vallokaler, eller byta ut tillräckligt många valurnor på vägen från vallokalerna till rösträkningscentralerna, för att ändra ett valresultat – och vilka som skulle kunna ha råd och incitament att göra den investeringen. Med elektronisk röstning går det däremot att få 100%-ig matematisk verifierbarhet – man behöver inte lita på en begränsad grupp valarbetare.

4. ”Det är svårt att verifiera programvaran som sköter valprocessen”

– Ja det är svårt. Att verifiera den genetiska koden hos valarbetarna är också svårt, men ingen skulle komma på idén att försöka. Vi uppnår inte säkerhet genom att lusläsa programkod eller studera EEG-kurvor hos valarbetare. Vi uppnår den genom en modulariserad arkitektur med redundans och många oberoende enheter där var och en fungerar som en svart låda vars input och output kan verifieras. Vad som händer inuti de svarta lådorna spelar mindre roll så länge resultaten är bevisligen korrekta.

5. ”Ett mycket litet fåtal [kan] läsa koden och se att det står set votecount = 0 på rad 541548″

– Det låter som att Thore slutade programmera någon gång på 1900-talet. Numera skriver man program i små fristående enheter, med god automatiserad testtäckning och tydliga kontrakt för hur enheterna kommunicerar med varandra. Stora monolitiska system med hundratusentals programrader tillhör den datalogiska forntiden. Men Thore har kanske bättre saker för sig än att hålla sig uppdaterad inom sin disciplin (arbeta mot e-röstning till exempel: Han var en av flera IT-experter som lyckades stoppa Danmarks planer på att genomföra försök med e-val 2013).

Jag anser det rimligt att nya system för demokratins utveckling också skall ha samma rätt att utvecklas efterhand som brister upptäcks. Det finns många sätt att fasa in ett elektroniskt omröstningssystem i vårt befintliga demokratiska ramverk (ett Direktdemokratiskt parti som erbjuder Flytande demokrati i Riksdagen är ett). Det behöver inte göras över en natt.

Summering: E-röstning med valhemlighet i okontrollerad miljö är en svår nöt att knäcka. Och lösningen på problemet kommer garanterat ändra hur vi ser på val och valprocedurer. Till exempel tror jag att vi kommer behöva variabla deadlines för omröstningar med möjligheten att rösta om och om igen ifall man kände sig övervakad vid något tillfälle. Våra dataloger som engagerar sig i e-röstningsfrågan borde ägna sig åt att lösa de här problemen och förklara för politiker och allmänhet hur e-val skiljer sig från pappersval – inte åt att påstå att det är omöjligt. Det omöjliga förblir sällan omöjligt särskilt länge – kanske inte ens hastigheter snabbare än ljusets.

Joakim Sigvald
Tek. Mag. i Datavetenskap