Alla inlägg av Direktdemokraterna

Är det så konstigt att intresset för politik är så lågt?

“Direktdemokraten Per Norbäck gästar poddcasten Synfält Framåt och ifrågasätter varför väljare bara får tycka till var fjärde år. Är det då så konstigt att intresset för politik är så lågt?”

Per Norbäck. Illustration: Per Demervall
Per Norbäck. Illustration: Per Demervall

Lyssna på intervjun med Per Norbäck här: DN Podcast

Om Synfält Framåt!

“Under 2014 är det det val både i maj och september. Det kommer bli ett politiskt superår fullt av prognoser, debatter och utspel. Många väljare vill se bakom de snabba utspelen. Vi gör SYNFÄLT FRAMÅT!  där vi varje tisdag släpper en ny intervju med någon som vill bli vald till antingen Europaparlamentet eller Riksdagen. Vi fokuserar på värderingarna och de bakomliggande tankarna hellre än dagspolitiken. Vi, Kristoffer Appelquist och Tobias Wahlqvist, är initiativtagare och podden är vår egen.”

I tidigare intervjuer i Synfält Framåt! har bland andra följande medverkat: Lena Adelsohn Liljeroth (M), Annie Lööf (C), Ulf Kristersson (M), Gudrun Schyman (F!), Adam Cwejman (FP),  Anna Troberg (PP), Ebba Busch Thor (KD), Ali Esbati (V), Jimmie Åkesson (SD) och Isabella Lövin (MP).

Foto: Jennifer Black

E-tablissemanget fruktar den nya rösträttsreformen

En av många röster i kören som vill varna oss för e-röstning tillhör Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet. De här varningsropen hörs inte sällan från dem som skulle kunna antas vara mest positiva till ny tillämpning av IT i samhället – dataloger, kryptologer och, i det här fallet, den främsta företrädaren för vad som skulle kunna kallas Sveriges IT-parti. Att det är just den här gruppen av IT-kunniga som varnar, medan politiker i allmänhet brukar vara ganska positiva till ny teknik med potential att höja den demokratiska legitimiteten i allmänhet och valdeltagandet i synnerhet, gör att man bör ta varningarna på extra stort allvar.

Men vad är det egentligen de varnar för? När politiker och andra företrädare för etablissemanget talar om e-röstning så menar de egentligen elektronisk poströstning – att kunna skicka sin röst som ett elektroniskt ”brev” till rösträkningscentralen istället för i ett fysiskt kuvert. Det här är lite som att stryka ny fernissa på en vägg med förhoppningen att den ska bli både rakare, tätare och mera hållfast. Tongivande sakkunniga inom IT och e-röstning, e-tablissemanget om man så vill, påpekar då att fernissan varken är särskilt transparent eller hållbar i längden, och att den snarast förvärrar de problem som den var tänkt att råda bot på – bristande demokratisk legitimitet. Vad man framförallt är rädd för är att e-röstning i en framtid inte bara ska bli ett komplement till förtidsröstning utan helt ersätta vanlig röstning i vallokal på valdagen – och att valhemligheten därmed ska gå förlorad.

Problemet med den här kritiken är inte att kritikerna har fel i sak. Problemet är att man helt har missat vad e-röstning är för något. E-röstning är inte en teknik som i första hand kan göra dagens representativa demokrati lite effektivare och bekvämare (även om det förmodligen också är en möjlighet). E-röstning innebär ett paradigmskifte som kommer att stöpa om demokratin i grunden.

Låt oss för att få lite perspektiv på frågan backa tillbaka till det förra paradigmskiftet – från småskalig (och i ärlighetens namn ganska marginell) direktdemokrati till storskalig representativ demokrati. Då precis som nu var det ny teknik som drev utvecklingen – billigare tryckmetoder, snabbare transporter och effektivare logistik gjorde det möjligt att hålla allmänna hemliga val och sammanställa rösterna till ett nationellt valresultat. Det man då trodde var demokratins absoluta gräns, att den inte kunde skalas upp till större sammanhang än stadsstaten eller kommunen, hade därmed övervunnits. Då som nu fanns det kritiska röster som hävdade att den nya tekniken var ett hot mot demokratins grundvalar – ja många hävdade rent av att representativ demokrati inte var en form av demokrati alls, snarare något slags förmynderi. Då som nu betraktades demokratins begränsning som naturlig: Bönderna kunde organisera sig demokratiskt i sin socken, men över landet var det kungen och adeln som styrde. Idag ser man det som lika självklart att demokrati är likställt med att få välja parti en gång vart fjärde år – däremellan är det regeringspartierna som bestämmer. Men de som då anammade den nya tekniken vann och direktdemokratin försvann så småningom nästan helt (med Schweiz kantoner som lysande undantag). Det var alltså inte det gamla paradigmet, direktdemokratin, som lät sig moderniseras och reformeras genom den nya tekniken. Det gamla blev undanträngt av det nya. Mycket talar för att e-demokratin kommer att ta samma väg idag som valsedel-demokratin gjorde för snart tvåhundra år sedan – mot ett nytt demokratiskt paradigm som tränger undan det gamla.

Men innan vi talar mera om det nya paradigmet bör vi återvända till här och nu och titta lite närmare på vad kritikerna, eller mer specifikt Anna Troberg, har att säga om e-röstning:

“Alla system går att hacka. Alla databaser läcker förr eller senare. I Sverige har vi dessutom FRA som trålar nätet efter information och ständigt överskrider sina befogenheter. Det betyder att en övergång till e-röstning i praktiken också är ett adjö till valhemligheten. 

“E-röstning innebär också att möjligheten att kidnappa någon annans röst ökar betänkligt. Frestelsen att ‘hjälpa’ en äldre släkting att rösta skulle säkerligen bli för stor för många. På samma sätt skulle den våldsamma parten i ett misshandelsförhållande lätt kunna tvinga till sig en extra röst och göra sin partner röstlös.”

“ […] elektroniska röstningsmaskiner i vallokalerna […] det saknas ordentliga verktyg för kontrollräkning. […] Det går inte heller att kontrollera om maskinerna manipulerats på något sätt för att påverka slutresultatet. Därmed är även den här typen av elektronisk röstning en återvändsgränd som Sverige bör undvika. „

Den första kritiken kan delas upp i två, varav den ena är teknisk och den andra politisk.

Svaret på att databaser läcker är att vi under inga omständigheter bör lagra rösten och röstarens identitet på samma ställe. Utan att bli för teknisk bör ett e-röstningssystem vara utformat så att i princip vemsomhelst kan verifiera att varje röst är lagd av en person som finns i röstlängden och att varje röstande bara har lagt en röst, men endast den röstande själv ska kunna verifiera sin egen röst. Det här är en teknisk utmaning, men knappast omöjligt att lösa.

Ifall FRA ohämmat trålar nätet efter hemligheter så är det naturligtvis ett problem. Lösningen torde vara att vi varken ger resurser eller befogenheter till FRA att avkryptera och läsa varje röstsedel som passerar genom nätverket. Att staten inte har rätt att öppna privata brev ser vi som självklart. Lika självklart är att staten inte saknar den tekniska förmågan om de skulle vilja. Redan f.d. Östtyskland visste hur man skulle göra för att bevaka invånarnas korrespondens.

Den andra kritiken är inte unik för e-röstning utan lika giltig för all form av röstning i okontrollerad miljö, till exempel poströstning och budröstning. I Estland, som har tillämpat e-röstning sedan 2005, har man minimerat risken med att någon annan än väljaren bestämmer över dennes röst genom att tillåta väljaren att rösta om hur många gånger den vill fram till valdagen. Om väljaren ändå inte känner sig säker på att det blev rätt går det att ångerrösta med en vanlig pappersröst på själva valdagen. Vi kan tänka oss att man ytterligare skulle kunna förstärka valhemligheten genom att vid varje röstningstillfälle ge väljaren ett unikt kvitto som den kan använda för att få se sin senast lagda röst, medan någon som har fått tag på ett gammalt kvitto fortfarande ser den gamla rösten.

Kritiken mot traditionella röstningsmaskiner är återigen teknisk. Tittar man på de amerikanska röstningsmaskinernas långa historia så är det slående hur naiva både tillverkarna och beställarna har varit i fråga om säkerhet och verifierbarhet. Fokus har ofta legat på att göra det så enkelt som möjligt att rösta, snarare än att få verifierbarhet med bibehållen valhemlighet. På senare tid har maskinerna blivit allt säkrare men i många fall har säkerheten fortfarande visat sig undermålig. Problemet med röstningsmaskinerna kan sammanfattas med att de försöker göra för mycket: De både registrerar och räknar rösterna. En säker omröstningsmaskin bör bara vara ett skal som tar emot väljarens röst och skickar den vidare till de delar av systemet som sköter autentisering, anonymisering, verifiering, röstregistrering och rösträkning. Och röstmaskinen skulle lika gärna kunna vara en mobiltelefon eller surfplatta som en automat i en vallokal. En röstningsmaskin i form av en fristående enhet som ska leverera en votecount till rösträkningscentralen kan däremot aldrig bli helt säker och är mycket riktigt en återvändsgränd.

Vi talade tidigare om att e-röstning kommer att bana väg för ett nytt demokrati-paradigm, snarare än att reformera det nuvarande. Varför då? Jo den främsta styrkan med e-röstning är att kostnaden för att sammanställa röster kan minskas till nära noll, samtidigt som det kan bli mycket enkelt för väljaren att avge sin röst. Om vi tänker oss att väljaren vart fjärde år får valet mellan att skicka iväg sin röst via mobilen eller att gå till vallokalen och rösta, så har det här mindre betydelse. Men det sker ju faktiskt fler politiska omröstningar än de allmänna valen. I riksdagen voterar man flera gånger per dag. Att anordna traditionella folkomröstningar flera gånger om dagen är inte praktiskt möjligt. Men om alla kunde delta i omröstningarna via sin dator eller mobil? Finns det då några demokratiskt legitima argument att undanhålla människor möjligheten att vara med och bestämma i viktiga beslut som påverkar deras framtid?

Att alla inte har tid att sätta sig in i alla frågor är ett vanligt och högst rimligt argument mot direktdemokrati. Men även här kommer den nya tekniken till vår hjälp: Genom att spara en koppling mellan väljaren och dess röst (utan att den kan röjas av utomstående) så blir det möjligt att ändra sin röst vid ett senare tillfälle. Detta kan vi använda, utöver att låta väljaren ångra sig under pågående omröstning, till att låta väljaren delegera sin röst när han eller hon inte vill sätta sig in i frågan och rösta själv. Man kan delegera till någon (person eller organisation) som får förvalta ens röst och rösta i ens ställe så länge delegeringen gäller. Men till skillnad från när du väljer parti till riksdagen så kan du när som helst återta din röst och ge den till någon annan eller rösta själv. Det här är den nya rösträttsreformen: Allmän rösträtt i varje sakfråga – men utan något rösttvång. Alla kan välja hur mycket eller hur lite man vill delta i det politiska livet. Men det är väljarens eget val, inte politikernas.

Den här rösträttsreformen skulle helt rita om den politiska kartan. Beredning av frågor, debatter, omröstningar, ja allt som hör politiken till skulle göras tillgängligt för allmänheten att delta i – utifrån var och ens intresse och förmåga. Lika rösträtt skulle fortfarande gälla, vare sig man delegerar sin röst eller röstar själv. Det skulle fortfarande finnas plats för professionella politiker, men som rådgivare och delegater, inte som förmyndare. Drömmen om agoran, det öppna torget där allmänheten kan träffas och ta beslut gemensamt, skulle bli verklighet. Människor skulle kunna träffas både fysiskt och virtuellt och diskutera politik. Och dessa diskussioner skulle vara betydelsefulla, rent av vitala, eftersom de i slutändan skulle avgöra vilka politiska beslut som fattades.

Även om drömmen om den perfekta demokratin kan tyckas avlägsen eller rent av ouppnåelig så är det dit vi borde sikta. Inte för att vi har det så hemskt illa idag; det har vi inte, även om mycket kunde fungera bättre. Men för att demokratin aldrig står stilla. Om vi inte utvecklar demokratin åt det håll vi vill så kommer makthavarna att fortsätta anpassa den utifrån sina egna intressen. Den svenska demokratin kan tyckas evig, men tittar vi bara en generation bakåt så har mycket förändrats. Folkförankringen har i stort sett försvunnit. Riksdagsledamöterna har blivit proffspolitiker med hög lön och generösa förmåner. Medlemstalen i partierna har sjunkit drastiskt och de som är kvar har fått allt mindre att säga till om i takt med att partistrategerna har tagit över. Inte ens riksdagen är fredad. Riksdagsvoteringarna styrs idag i allt väsentligt av gruppledarna, vilka i sin tur får sina direktiv från partiledningarna. När en så liten skara människor har så stort inflytande är de väldigt sårbara för lobbyism och korruption. Att i det läget avfärda e-röstning för att den möjligen kan nagga valhemligheten i kanten är att sakna sinne för proportioner.

Estland har som sagt snart genomlevt sitt första decennium med e-röstning och i Schweiz har man använt e-röstning sedan 2003 i ett antal kantoner. Ingen skulle nog påstå att de är sämre demokratier för det. 2018 är det Sveriges tur att göra sina första försök med e-röstning i riksdagsvalet, om vallagskommitén får som den vill – men krafterna som vill bromsa och hålla oss kvar i 1800-talets demokratiparadigm är starka.

Händelsevis finns det nu ett politiskt parti – Direktdemokraterna – som vill erbjuda direktdemokrati direkt i riksdagen genom att hålla omröstningar på webben. Det här upplägget ger folk möjligheten att fasa in den nya rösträttsreformen i den takt de önskar, med gott om tid att rätta till eventuella brister och finslipa tekniken. Och om tiden ännu inte är mogen så kommer folk fortsätta att rösta på sina vanliga partier. Det menar jag är ett ansvarsfullt sätt att reformera demokratin.

På vägen mot det nya paradigmet bör vi lyssna på och lära oss av de röster som kritiserar e-demokratin. Men vi bör också uppmuntra de krafter som tror på och arbetar med att förbättra tekniken. Ett steg på vägen är att genomföra försöken med e-röstning 2018 och lära oss av de erfarenheter som det ger. Ett annat steg är att ge ett parti som Direktdemokraterna inflytande i riksdagen.

Jag vill avsluta med några bevingade ord som har ungefär lika många år på nacken som den representativa demokratin – men som förmodligen kommer att leva betydligt längre:

“Inget kan stoppa en idé vars tid har kommit.” – Victor Hugo

Anna Trobergs slutkläm i sin artikel kommer däremot knappast att gå till historien:

“Ur ett mer långsiktigt perspektiv är e-röstningen en demokratisk förlust för alla”

Gör den det riskerar den att framstå lika tragikomisk som utsagan: ”Internet är en fluga” som vår före detta kommunikationsminister Ines Uusman felaktigt är förknippad med.

Joakim Sigvald
Direktdemokraterna

Du som vill veta mer om det nya demokratiparadigmet är välkommen att titta in på Facebooksidan som är dedikerad till att sprida budskapet, eller läsa boken med samma namn: Flytande demokrati.

Foto: Leo Hidalgo

Medborgardialog på nätet både enkelt och svårt

Imcode Partner AB höll under politikerveckan i Almedalen i seminariet: Medborgardialog på nätet både enkelt och svårt. Deltagarna bestod merparten av kommunpolitiker och tjänstemän.

Imcode redovisade att av 100 medborgarförslag, varav 80-85 % bedömdes som konstruktiva, hade endast 3-4 förslag gått igenom. Imcode menade att förväntningarna från medborgare som lämnar förslag måste kanaliseras. De menar också att intresset för detta ökar kraftigt hos kommunerna. SKL (Sveriges kommuner och landsting) som fått ansvaret att informera om detta upplever att det finns ett brett stöd för medborgardialog från alla politiska partier, dock har ingen särskild budget getts eller avsatts för att SKL ska kunna informera om eller införa medborgardialog.

Vad krävs då för att medborgare ska kunna vara delaktiga? Imcode redovisade följande delaktighetstrappa. Den visar att medborgare måste:

  1. Veta något om hur man gör, d v s, måste få information
  2. Få konsultation i vad de kan välja mellan.
  3. Ges möjlighet att möta andra där de har rätt att föra ut sin ståndpunkt i en aktiv dialog, där de har inflytande i utvecklingsprocessen från början till slut.
  4. Kunna vara med i det direkta medbeslutandet.

Detta ligger just nu på en hög nivå som få har tillgång till.

Information är nämligen något helt annat än dialog. Steg ett är att politikerna själva är klara över vad det är vi ska föra dialog om och vad vi vill ha ut av medborgardialogerna. Att bara prata med medborgarna fungerar inte, utan i en dialog finns en utveckling, där förändras alla i samtalet. Bra metoder för detta föreslogs som Open labs. I den fullsatta lokalen av huvudsakligen kommunpolitiker och tjänstemän var det bara jag som verkade känna till metoden.

En undersökning Imcode gjort visade att återkoppling till medborgare var det största problemet. Av 85 avslutade e-förslag hade bara drygt 10 % fått någon återkoppling. Anledningen var varken av teknisk eller ekonomisk art utan det handlar snarare om ett förhållningssätt där politiker sitter i “ett titta ner perspektiv”. Politiker måste helt enkelt gå ner på medborgarnas nivå och se på medborgare som en politisk kapacitet istället för som på kunder/klienter/brukare som tar emot tjänster. Det här kräver öppen redovisning om vad som händer, ett tydligt politiskt åtagande och att politiker släpper lite grann på sin egen makt.

Vidare visades att t ex. Malmö 2008 infört e-petition där medborgare tilläts lägga förslag, tanken var att politiker skulle snappa upp dessa. Det var bara det att få politiker var inne och tittade på vilka förslag som fanns. 2010 ändrades det till att när 100 personer skriver under för e-petitionen skulle den automatiskt gå till rätt nämnd. Tyvärr gick inte politikerna in och tittade där heller. Tjänstemän i publiken menade att det avstannar så fort medborgarförslagen kommer fram till beslutande politiker och upplever att politikerna inte vill släppa ifrån sig makten. Om vi jämför med Estland så lägger de ut förslagen för diskussion till medborgarna innan beslut. På Värmdö där jag själv bor finns e-petition och bägge förslag jag lagt (att anlägga aktiva mötesplatser över generationsgränser samt utveckla biblioteken till demokraticenters), har snappats upp och lagts upp på kommunens hemsida. Problemet är bara att få går in på kommunens hemsida, medborgarförslagen är svåra att hitta, marknadsförs inte och lokalpressen skriver inte om de.

Efter att ha placerat oss ett par minuter i små grupper gav vi deltagare följande förslag:

  • Formulera syftet för medborgardialog
  • Göra processen transparent
  • Uveckla former att kommunicera
  • Tillsätta en person som är tillgänglig värd som INTE är politiker
  • Lära ut hur man driver processer, förslag, etc. (demokraticenters)
  • Involvera fler i processerna
  • Ändra politiska processen i grunden där politiker måste lära sig att lyssna – föra dialog.
  • Utveckla processer som tar hand om det här och tydligt berätta hur
  • Mod hos politiker och tjänstemän
  • Alla kunna demokratiska verktyg när man går ut skolan och är röstberättigad
  • Måste sluta känna oss så hotade
  • Måste nå ut till alla – även till det glömda Sverige

Slutligen tog vi upp att EU parlamentet är duktiga på att lägga ut hela processerna men att det behövs göras mer lättförståeligt – tolkas till ett mer begripligt språk.

Lotte Johansson
Almedalsveckan 2014
Riksdagskandidat Direktdemokraterna

Foto: Thomas Larsson

Är elektronisk röstning dömt att misslyckas?

Går det att rösta säkert över Internet? Frågan är relevant då Norge nyligen avslutade sina e-röstningsförsök med motiveringen att e-röstning inte låter sig göras med tillfredsställande säkerhet, åtminstone inte med dagens teknologi.

Samtidigt kommer rapporter från en oberoende grupp forskare och experter som har tittat närmare på Estlands system för e-röstning. Studien genomfördes i oktober förra året. Estland är det enda land i världen som tillämpar fullskalig elektronisk röstning nationellt (Uppemot 25 % av landets befolkning använder internet för att förtidsrösta sedan 2006). Forskarnas slutsats var att Estlands system har alarmerande säkerhetsbrister och borde tas ur drift omedelbart för återgång till rent pappersbaserad röstning. Säker e-röstning, menar de, ligger minst ett decennium in i framtiden, om det någonsin kan realiseras.

Ska man tro den samlade bedömningen bland de flesta av världens främsta experter på datorsäkerhet så behöver vi som hoppas att datorer och internet kan revolutionera demokratin, liksom de har revolutionerat så många andra verksamhetsområden det senaste halvseklet, tänka om. Utgör strimlat och pressat trä i en förseglad låda med en skåra på toppen den ultimata lösningen för vår civilisations, för någon civilisations, behov att organisera sig demokratiskt och möta gemensamma utmaningar? Är det vår förmåga att gömma papper i lådor som kommer att avgöra den demokratiska utvecklingen även framgent?

Det finns stora frågor att besvara alltså, men låt oss återgå till Norge: Läs mer

E-röstning är inte omöjligt

När en representant för en forskningsdisciplin hävdar att någonting är omöjligt med hänvisning till konsensus inom sin yrkeskår, men utan att framföra några som helst bevis, finns det skäl att ta det påståendet med en god portion skepticism och en stor nypa salt.

Forskning handlar om att föra fram hypoteser baserade på experiment eller härledningar som andra forskare kan återupprepa eller falsifiera. Ofta handlar det om positiva påståenden: Detta eller detta är fallet. Det och det kan göras med följande metod. Ibland kan hypoteserna även handla om vad som är omöjligt. Albert Einstein lyckades visa, tvärtemot sunt förnuft, att ingenting kan röra sig snabbare än ljuset. Men Einstein stödde inte det påståendet med att det rådde konsensus bland de teoretiska fysikerna. Tvärtom var den rådande uppfattningen att hastighet i princip var en obegränsad storhet. Men forskarvärlden fick böja sig för de ovedersägliga bevis som Einstein presenterade och den teoretiska fysiken hade därmed tagit ytterligare ett stort kliv framåt.

Men när Thore Husfeldt hävdar i Sydsvenskan förra året att säker e-röstning med bibehållen valhemlighet är ”i princip omöjligt” och sedan följer upp det med ett, som jag uppfattar det, luddigt resonemang om hur svårt det är att granska källkod, så handlar det inte om forskning så mycket som en ovilja eller oförmåga att tänka utanför den representativa demokratiska referensram som de flesta av oss lever i. Att hävda att e-röstning är omöjligt för att dagens pappersbaserade valsystem inte låter sig överföras rakt av till ett elektroniskt medium är ofarligt och stöds av rådande praktik. Att hävda att dagens representativa demokratiska valsystem är ofullkomligt eller rent av passé för att det inte låter sig överföras direkt till ett elektroniskt medium är därmed kontroversiellt och kan kosta en hel del. Man biter inte gärna den hand som föder en.

Eftersom Thore alltså inte lägger fram några bevis när han påstår att e-röstning inte låter sig göras så är det mycket svårt att bemöta eller över huvud taget förhålla sig till. Det går inte att motbevisa med mindre än att man faktiskt bygger ett sådant valsystem och testar det under realistiska förhållanden, något som inte bara är komplicerat och tidskrävande utan dessutom förmodligen svårt att få finansiering till. Men i egenskap av datavetare och demokratientusiast ska jag ändå försöka bemöta de sakskäl som anges i artikeln:

1. ”Det råder konsensus bland dataloger att e-röstning är omöjligt i princip att genomföra med bibehållen valhemlighet och säkerhet.”

– Flera datavetare tror på motsatsen, bland andra Sven Heiberg, projektledaren för Estlands e-röstningssystem, Joseph Kiniry, forskare på e-val i Danmark och Harvardforskaren Ben Adida som 2007 gav följande presentation på Google tech talks.

2. ”Väljaren får inget kvitto”

– Självklart måste väljaren få ett kvitto, både på att hens röst har registrerats korrekt och att den finns med vid den slutliga sammanräkningen. Men för att undvika röstköp ska kvittot vara hemligt och det ska gå att rösta om och få ett nytt kvitto utan att den som eventuellt har fått tag på det gamla kvittot kan se att den rösten inte längre gäller. Stängningstiden för valet behöver troligtvis göras variabel så att en eventuell röstköpare inte kan vänta in slutsekunderna och då kontrollera den köpta rösten.

3. ”Vallokalen får inget kvitto”

– Oklart vad som avses med kvitto i det fallet. Men det går teoretiskt att få betydligt större verifierbarhet i ett elektroniskt modulariserat system med kryptologiska metoder som Mixnet och liknande, än i vårt halvslutna pappersbaserade system, där vi måste lita på att våra valarbetare gör rätt i varje del av processen. Där finns det inget kvitto i slutänden på att allt gick rätt till, bara en stark procedurell säkerhet i att det är svårt att fuska. Man kan dock fundera över vad det skulle kosta att köpa tillräckligt många vallokaler, eller byta ut tillräckligt många valurnor på vägen från vallokalerna till rösträkningscentralerna, för att ändra ett valresultat – och vilka som skulle kunna ha råd och incitament att göra den investeringen. Med elektronisk röstning går det däremot att få 100%-ig matematisk verifierbarhet – man behöver inte lita på en begränsad grupp valarbetare.

4. ”Det är svårt att verifiera programvaran som sköter valprocessen”

– Ja det är svårt. Att verifiera den genetiska koden hos valarbetarna är också svårt, men ingen skulle komma på idén att försöka. Vi uppnår inte säkerhet genom att lusläsa programkod eller studera EEG-kurvor hos valarbetare. Vi uppnår den genom en modulariserad arkitektur med redundans och många oberoende enheter där var och en fungerar som en svart låda vars input och output kan verifieras. Vad som händer inuti de svarta lådorna spelar mindre roll så länge resultaten är bevisligen korrekta.

5. ”Ett mycket litet fåtal [kan] läsa koden och se att det står set votecount = 0 på rad 541548″

– Det låter som att Thore slutade programmera någon gång på 1900-talet. Numera skriver man program i små fristående enheter, med god automatiserad testtäckning och tydliga kontrakt för hur enheterna kommunicerar med varandra. Stora monolitiska system med hundratusentals programrader tillhör den datalogiska forntiden. Men Thore har kanske bättre saker för sig än att hålla sig uppdaterad inom sin disciplin (arbeta mot e-röstning till exempel: Han var en av flera IT-experter som lyckades stoppa Danmarks planer på att genomföra försök med e-val 2013).

Jag anser det rimligt att nya system för demokratins utveckling också skall ha samma rätt att utvecklas efterhand som brister upptäcks. Det finns många sätt att fasa in ett elektroniskt omröstningssystem i vårt befintliga demokratiska ramverk (ett Direktdemokratiskt parti som erbjuder Flytande demokrati i Riksdagen är ett). Det behöver inte göras över en natt.

Summering: E-röstning med valhemlighet i okontrollerad miljö är en svår nöt att knäcka. Och lösningen på problemet kommer garanterat ändra hur vi ser på val och valprocedurer. Till exempel tror jag att vi kommer behöva variabla deadlines för omröstningar med möjligheten att rösta om och om igen ifall man kände sig övervakad vid något tillfälle. Våra dataloger som engagerar sig i e-röstningsfrågan borde ägna sig åt att lösa de här problemen och förklara för politiker och allmänhet hur e-val skiljer sig från pappersval – inte åt att påstå att det är omöjligt. Det omöjliga förblir sällan omöjligt särskilt länge – kanske inte ens hastigheter snabbare än ljusets.

Joakim Sigvald
Tek. Mag. i Datavetenskap

För många medborgare utan inflytande i politiken

Olle Wästberg, ny statlig utredare av klyftor och demokrati skriver om demokratin i Sverige i Dagens Nyheter.

“För många medborgare utan inflytande i politiken

Selektiv maktlöshet. Bara en femtedel av svenskarna känner att de har möjlighet att påverka politiska beslut.

/…/

Bara drygt 20 procent av svenskarna anser att de har en möjlighet att påverka politiska beslut. Siffran faller drastiskt när man under­söker marginaliserade grupper. Maktlösheten är selektiv. De som inte är aktiva mellan valen är också de som i andra sammanhang, exempelvis på arbets- och bostadsmarknaden, står utanför: Utlandsfödda, lågutbildade, unga.

Maktlösheten leder till en reaktion som endast ytterlighetsrörelser vinner på. När de som inte har fått, eller förlorat, fotfäste i samhället inte tror att politiken kan förändra deras egen situation, kan de vända den demokratiska processen ryggen.

/…/

Samtidigt ökar maktkoncentrationen. På 50 år har antalet politiska förtroendeuppdrag sjunkit från 24 per tusen invånare till mindre än tio. I Stockholm går det 1 331 invånare per uppdrag. Inte konstigt att få svenskar uppger att de känner en politiker, vilket ökar klyftan mellan väljare och valda.

Vi har också haft en utveckling som innebär att förtroendevalda kommunpolitiker blivit allt äldre och suttit allt längre. Ordförandena i kommunfullmäktige har i snitt suttit 23 år i fullmäktige. De som blir valda får allt fler uppdrag. Främst unga och kvinnor hoppar av kommunala uppdrag under mandatperioderna. De ledande kommunpolitikerna – med sina många uppdrag – växer inte sällan samman med tjänstemännen. Kommunalrådet har sitt kontor i kommunhuset, vägg i vägg med kommundirektören.

Vad vi ser är bilden av en politisk klass.

De politiska partierna har förlorat fotfästet. På tjugo år har partierna tappat 360.000 medlemmar.”

Wästberg bekräftar Direktdemokraternas åsikter

  1. Väljarna har för lite inflytande i politiken mellan valen.
  2. Ytterlighetsrörelsernas grogrund ligger till viss del i den maktlöshet och frustration man känner när man inte kan påverka politiken.
  3. De politiska uppdragen koncentreras allt mer till allt färre. En politisk adel har vuxit fram.
  4. Partiernas sjunkande medlemsantal är djupt oroväckande och ett tecken på att något inte står rätt till med den svenska demokratin. Politik berör alla, men allt färre engagerar sig politiskt. Direktdemokraterna menar att anledningen till det är bristen på inflytande.Varför ska man vara med i en klubb där man aldrig får spela match?

 

Faktaruta

Medlemmar i politiska partier
Grafik: Direktdemokraterna

DD-profil hoppas på Östhammar i valet

Östhammars Nyheter 4 juli 2014

“DD-profil hoppas på Östhammar i valet

Direktdemokraterna Östhammar siktar på att kandidera till kommunvalet 2018. DD-profilen Per Norbäck, Vallentuna, skulle helst se att de gjorde en kraftinsats och ställde upp redan nu.

– Jag har ju följt namninsamlingen och folkinitiativet och menar att det finns ett demokratiskt underskott i kommunen. Aktiviteten i gruppen är enorm och missnöjet kring nuvarande förhållanden borde tillvaratas. Det kan dröja länge till nästa gång, säger Per Norbäck.

Politiker rädda för…”

Läs hela artikeln i PDF-format (1,3 Mb) ->

Direktdemokrater siktar på kommunvalet

Östhammars Nyheter 27 juni 2014

“Direktdemokrater siktar på kommunvalet 2018

26 maj i år skapades facebookgruppen Direktdemokraterna Östhammar, DD Östhammar, en lokalavdelning till det rikstäckande partiet Direktdemokraterna. Östhammargruppen siktar på kommunvalet 2018.

– Direktdemokraterna är egentligen tre olika initiativ som gått samman: Demoex, Aktiv Demokrati och Äkta Demokrati, säger stockholmaren Thomas Larsson (DD).

Vi vill vidga den politiska processen så att fler är med och påverkar

26 maj i år skapades facebookgruppen Direktdemokr…”

Läs hela artikeln i PDF-format (2,4 Mb) ->

Direktdemokrati intar Almedalen

Varje dag kl. 13:00 -15:00 på Donners Plats.

Avståndet mellan politiker och väljare har blivit alldeles för långt. Det nybildade partiet Direktdemokraterna vill vända upp och ner på det traditionella politiska systemet genom att föra ut beslutsprocesserna ur de slutna rummen och införa allmän rösträtt i sakfrågor, där du som medborgare deltar i debatter, har möjlighet att komma med förslag i frågor som påverkar din vardag utan att behöva gå omvägen via ett politiskt parti och deras hela åsiktspaket. Alltså en form av direktdemokrati.

Redan idag finns juridiska verktyg som möjliggör för oss medborgare att utöva ett visst mått av självstyre, i alla fall i de festa av Sveriges kommuner som folkinitiativet på kommunal nivå och på EU nivå medborgarinitiativet . Problemet är att alldeles för få känner till dessa verktyg, ännu mindre hur man ska gå till väga för att genomföra det i praktiken. Det handlar i grunden om informationsproblem.

Detta kan avhjälpas på flera olika sätt, bland annat med hjälp av internet, oberoende informationskanaler och genom att utveckla biblioteken till demokraticenters där ny informationsteknologi lärs ut och mötesrum skapas.

Du kan även välja att delegera din röst till exempel till olika organisationer eller personer i olika sakfrågor där du själv känner att du saknar kunskap / engagemang.

Låt säga att Riksdagen skall rösta om att kommunalisera skolan igen. Du har barn i skolan och kanske tycker du att det är en bra ide, eller så tycker du att det är en hemsk idé. Vore det inte toppen om du då enkelt och tydligt kunde ta del av oberoende fakta om konsekvenserna av ett för eller emot beslut för att sedan kunna lägga din röst och den dessutom kunde räknas? Inte bara genom att du vart fjärde år tar dig till en vallokal och väljer personer som du hoppas skall representera dig och fatta bättre beslut än du själv kan? Hur tycker du det har gått hittills?

Direktdemokraterna webbplats: https://direktdemokraterna.se/

Direktdemokraterna Facebook: https://facebook.com/Direktdemokraterna

Direktdemokraterna Twitter: https://twitter.com/DDemokraterna