FRANKENSTEINS MITTENREGERING OCH NEGATIV PARLAMENTARISM

Så har då Sverige äntligen fått sin regering, efter över fyra månaders kaffedoftande ovisshet, efter en process som varken “kohandel” eller “ohelig allians” riktigt räcker till för att beskriva. Den för snarare tanken till något Mary Shelleyskt: En mittenregering med ett långtgående högerpolitiskt program, bakbunden av en hemlig uppgörelse med vänstern. Få kan vara nöjda med denna rödgrönblå sörja, som beroende på var man står på den politiska skalan kan beskrivas som någonstans mellan ett nödvändigt ont och ond bråd nöd. Resultatet av allt detta är att vi nu står med en regering som betydligt fler är emot än för, både räknat i riksdagsmandat och enligt opinionsundersökningar. Som demokratiskt sinnad finns det stor anledning att vara missnöjd idag. Och att fundera på hur det kunde bli såhär.

Att det svenska samhället blivit allt mer polariserat har varit uppenbart för de flesta ända sedan förra valet och den Decemberöverenskommelse som följde. Vi har ett parti som samlar ca 20% av väljarkåren, men som övriga 80% anser ska ha 0% inflytande. Tvärtemot de åttio procentens intentioner leder detta snarare till att partiet växer än krymper. Många svenskar verkar ha en djupt rotad instinkt att sympatisera med den som uppfattas vara i underläge och under attack, oavsett om det är välförtjänt eller inte. Kanske är det samma instinkt som gör oss öppna för att ta emot de som har det svårast i vår omvärld och som kommer för att be om vår hjälp. Tyvärr, och trots allt det som tidigare förenat och fortfarande förenar oss, så ser vi ut att ha hamnat på var sin sida av en ideologisk klyfta som växer för varje år och gör det allt svårare att kommunicera mellan olika politiska läger.

Men det finns ett mer tekniskt skäl. Ända sedan 1907 har vi haft negativ parlamentarism i Sverige. Det innebär att det krävs en absolut majoritet som röstar nej för att avsätta en regering, eller hindra en statsministerkandidat från att bli vald. Eftersom riksdagsledamöterna inte bara har en röd och en grön knapp att välja på när det är dags för votering, utan även kan avstå och rösta gult, så kan alltså en regeringsbildare tillträda även då den fått fler nej-röster än ja-röster, bara de gula och gröna rösterna tillsammans är fler än de röda. Den negativa parlamentarismen har aldrig prövats förut i modern tid; inte ens förra mandatperiodens rekordsvaga regering fick fler nej-röster än ja-röster. Men den nya regeringen tillträder på bara 115 mandats bifall, mindre än en tredjedel av riksdagen. 153 röstade nej, övriga avstod.

Om man säger sig stå för demokrati och allas lika rätt till inflytande så är det svårt att försvara den negativa parlamentarismen. En av demokratins grundbultar är att en minoritet aldrig ska kunna ta ett beslut mot en majoritet. Med positiv parlamentarism, som de flesta andra demokratier tillämpar, hade vi kanske haft fler regeringskriser, men varje regering hade behövt förhandla med alla partier och jämka samman politiken för att samla en majoritet bakom sig. Med positiv parlamentarism kanske vi nu hade stått inför ett kostsamt nyval. Men då hade åtminstone folk fått en chans att lägga sina röster när de vet var partierna verkligen står, inte var de sade sig stå före valet.

Mycket talar för att de ideologiska och politiska svårigheter som ledde till det här valets rekordlånga regeringsbildning inte kommer att lösas av sig självt. Allt fler röster höjs för att vårt nuvarande politiska system har nått vägs ände och att vår demokrati behöver reformeras i grunden. En modell som kan vara värd att titta närmare på är så kallad “flytande demokrati”. Den bygger på införandet av ett digitalt valsystem och förenar representativ demokrati med rätten att rösta i alla de sakfrågor som idag avgörs i riksdag och kommunfullmäktige. Med flytande demokrati skulle det inte finnas något behov av negativ parlamentarism för att bilda handlingskraftiga regeringar. Medborgarna skulle då kunna rösta fram en samlingsregering enligt Schweizisk modell med den rent exekutiva uppgiften att verkställa den politik som medborgarna och deras representanter gemensamt beslutar om. Schweiz kan berömma sig med att kombinera världens mest stabila regeringar med ett stort inslag av direktdemokrati, så även om dess valsystem, liksom vårt, har rötter i 1800-talet, är det väl värt att ta inspiration ifrån när vi tänker nytt kring vår svenska demokrati.

Det var för övrigt högerns statsminister Arvid Lindman som införde den negativa parlamentarismen i Sverige för att mota socialdemokratins växande dominans. Det ser ut som att högern föll på eget grepp den här gången.

/Joakim Sigvald, medförfattare till boken “Flytande demokrati” och medlem i Direktdemokraterna

En reaktion på ”FRANKENSTEINS MITTENREGERING OCH NEGATIV PARLAMENTARISM”

  1. Enligt Joakim Sigvald:
    Den negativa parlamentarismen har aldrig prövats förut i modern tid; inte ens förra mandatperiodens rekordsvaga regering fick fler nej-röster än ja-röster. Men den nya regeringen tillträder på bara 115 mandats bifall, mindre än en tredjedel av riksdagen. 153 röstade nej, övriga avstod.
    Men enpartiregeringen Ola Ullsten tillträdde 18 oktober 1978 och avgick 12 oktober 1979 och omröstningen om den utföll så att 39 ledamöter (fp) röstade ja, 66 ledamöter (m och vpk) röstade nej, medan 215 ledamöter (s och c) avstod från att rösta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*