Direktdemokratirörelsen i Sverige på konferens i Gnesta

Peters väg till Direktdemokraterna

Jag måste börja med att erkänna att jag i min ungdom inte var särskilt politiskt intresserad. Visst röstade jag, men någon större kunskap om partiprogrammen hos de partierna jag röstade på eller hur demokratin egentligen fungerar i Sverige hade jag inte. Jag antar att jag tänkte som de flesta andra:

“Vi har det ganska bra i Sverige, politikerna gör ett hyggligt jobb och demokratin fungerar väl ganska bra på det stora hela.”

Resan börjar i USA

2001 flyttade jag till USA för att studera. Jag bodde och studerade i ett väldigt homogent samhälle. Antingen var man med eller inte. Jag var inte med. Inte för att jag ville vara rebell utan för att jag inte delade samhällets värderingar.

De som inte “var med” sökte sig därför naturligt till varandra. Jag kom då i kontakt med människor som väckte det politiska intresset hos mig. Internet hade på allvar gjort sitt intåg och det var lätt att hitta alternativa nyheter och tankar.

Mitt nyväckta intresse för global och amerikansk politik i första hand gjorde att jag ägnade avsevärd tid till att läsa om olika politiska och utomparlamentariska maktstrukturer och hur de påverkar människor.

2008 återvände jag till Sverige. Det Sverige jag möttes av hade förändrats. Jag kände mig som en främling i mitt eget land. Nya politiska krafter hade fått fäste i Sverige. Sverige hade i mina ögon blivit ett kallare land. Vad var det för krafter som hade förändrat Sverige till – något som jag själv upplevde – oigenkännlighet?

Intresset för global politik avlöstes av intresse för svensk politik. Till slut nådde jag en mättnadspunkt. Jag kände att jag hade en skaplig generell översikt över både global och svensk politik – hur maktstrukturerna egentligen fungerade.

Droppen som fick bägaren att rinna över

För tre-fyra år sedan läste jag boken Knapptryckarkompaniet. Boken är en personlig skildring av Anne-Marie Pålsson, nationalekonom och före detta riksdagskvinna under åtta år. Pålsson blev headhuntad av sitt parti för att ställa upp som riksdagskandidat. Hon var bl a mamma till RUT-avdraget.

”Utrusta dig med en brun tunga” var ett av råden hon fick under sin första tid i riksdagen.

I en intervju förklarar Pålsson vad uttrycket betyder:

“Efter viss hjälp förstod jag att en ‘brun tunga” är alltså en person som ska vara enormt lismande, fjäskig och som ska stryka medhårs och som ska se till att vara väldigt anpasslig uppåt, men inte dra sig ett ögonblick för att stampa väldigt hårt neråt. Man överlever inte de politiska systemen om man inte är extremt anpasslig mot de som har makten. Man kan tycka något annat, men man får aldrig visa det. Du får knappt ens ställa en fråga som skulle kunna uppfattas som kritisk.”

Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges Riksdag
Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges Riksdag

Pålsson redovisade vem som egentligen har makten i riksdagen. Namnet på boken är en referens till att riksdagsledamöterna, som ska representera folket och använda sitt eget omdöme för att rösta på det som är bäst enligt sin egen uppfattning, men som istället helt röstar enligt partilinjen även om partiledningens instruktioner går emot den egna värderingen i en viss fråga – en samling knapptryckare.

Pålsson går så långt att hon hävdar att den politiska makten i Sverige tillhör 9 personer.

”Den stora majoriteten av riksdagsledamöter har en obefintlig möjlighet att påverka beslutsfattarna på egen hand.”

Riksdagen ska alltså vara oberoende från regeringen. I stället menar Pålsson att riksdagen är ett lydorgan. Pålsson berättar om hur partimedlemmar behandlas när de internt driver en åsikt som går emot partilinjen. D v s den partilinje ledningen har bestämt. Skrämmande läsning. Utfrysning, vuxenmobbning och i de värsta fallen möte med partipiskan. Partipiskan är personen vars uppgift är att se till att medlemmar och ledamöter rättar in sig i ledet:

”Du är den svaga länken. Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Tänk efter vad du gör!”

Vidare beskriver Pålsson hur ministerposter och andra förtroendeuppdrag tillsätts. Man undersöker en kandidats bakgrund för att se om vederbörande har stött ledningen till fullo eller ej. Om en kandidat vid tillfälle uttryckt avvikande åsikter betraktas kandidaten som opålitlig och stryks från kandidatlistan. Det finns alltså inget utrymme för avvikande åsikter alls. För de som vill göra karriär i partiet handlar det mer om att ligga lågt, ha vassa armbågar och vara taktisk, än att driva den politik man brinner för.

Boken var en chock för mig – ett bryskt uppvaknande. Mina grundvärderingar har alltid varit djupt demokratiska och läsningen gjorde mig minst sagt upprörd.

Det är viktigt att tillägga att bristen på demokrati som Pålsson beskriver i boken inte är unik för partiet hon var medlem i. Jag har personligen tagit del av vittnesmål från partimedlemmar i andra riksdagspartier som har framträdande roller inom sitt parti och från medlemmar ”på golvet” – medlemmar som bekräftar att det fungerar på samma sätt i deras parti.

Dags att sluta prata och börja agera

Den information jag tog del av om den djupa bristen på demokrati i Sverige gjorde att jag ställdes inför ett val:

Ska jag förtränga det jag vet och leva mitt liv så gott jag kan med den falska övertygelsen att det ändå ‘inte går att förändra’ – eller ska jag agera aktivt för förändring?

För mig var valet självklart. Om jag väljer att stå bredvid och blunda för bristerna – trots den kunskap jag har – förlorar jag rätten att beklaga mig över bristerna. För mig var det en samvetsfråga.

Jag kontaktade några partier för att se om det fanns någon möjlighet att bli medlem och åstadkomma förändring och för att undersöka hur väl partiernas åsikter egentligen stämde med mina egna. Här skulle det förberedas frågor jag personligen tycker är viktiga demokratiska, svenska och globala politiska frågor. Svaren jag fick upplevde jag som ärliga och genomtänkta, men för mig var svaren jag inte fick av större betydelse.

Valet av parti var, med ett undantag av partiet jag blev medlem i, en kompromiss vad gäller värderingar. När vi väljer vilket parti vi ska rösta på väljer vi mellan ett antal olika alternativ. Vi håller med ett parti till viss del och ett annat parti till viss del, sedan försöker vi bedöma vilka frågor som är viktigast för oss och vilket parti som driver just de frågorna. Vi håller sällan med ett partis åsikter till hundra procent.

Ett möte på Järntorget i Göteborg

Vid något tillfälle hade partinamnet Aktiv Demokrati flimrat förbi i nyhetsflödet jag tog del av. De stod för någon form av direktdemokrati. Direktdemokrati kände jag till sedan tidigare eftersom jag hade läst om Schweiz och deras folkomröstningar. Schweiz är världsmästare i folkomröstningar. Inget annat land i världen kommer ens i närheten.

 

Jonas Liljegren: Vi har inget partiprogram.
Jonas Liljegren: Vi har inget partiprogram.

 

En sommardag 2012 passerade jag Järntorget i Göteborg. Partiet Aktiv Demokrati informerade. Det satt några partimedlemmar i en paviljong och njöt av sommardagen. Jag gick fram till dem med bestämda steg:

– Hej!
– Hej, svarade mannen iklädd en grön solhatt.
– Jo, jag har hört talas om er någon gång. Jag tänkte ni kanske kunde berätta lite mer om partiet. Vad har ni för partiprogram?
– Vi har inget partiprogram.
– Vadå? Har ni inget partiprogram? Vad är det för parti som inte har ett partiprogram!?
– Vi tycker att folk ska rösta och tänka själva.

Jag begrundade det mannen sagt.

– Du menar att jag kan ha kvar mina egna åsikter och rösta till 100 % enligt min egen övertygelse?
– Ja.

Mer information behövde jag inte. Jag hade bestämt mig: ”You had me at hello” som de säger i USA.

Jag fick information om hur man blev medlem och var jag kunde läsa mer om Aktiv Demokrati. Det spratt i kroppen på mig. Efter ytterligare läsning, samma kväll, anmälde jag mig som medlem i partiet.

Det kändes som att jag hittat hem.

Demokrati är viktigt

De första sex månaderna var jag ganska passiv medlem. Passiv så tillvida att jag inte gjorde särskilt mycket aktivt för att sprida information om partiet. Jag läste däremot mycket om den metod partiet förespråkade: Flytande demokrati. Jag var även flitig deltagare i de omröstningar Aktiv Demokrati hade på sin webbplats.

I korta drag kan man säga att flytande demokrati är en blandning av det system vi har idag och direktdemokrati:

Rösta i de frågor du vill eller ge din röst till en representant i de frågor du inte vill rösta i.

Aktiv Demokrati, som startades 2002, hade skapat ett helt nytt demokratiskt system. Man hade lagt ner oerhört mycket tid på att utveckla och förfina det demokratiska verktyget. Jag var mäkta imponerad och full av beundran.

Runt jul 2012 kände jag att det var dags att hugga i med partiarbetet. Eftersom jag studerat grafisk formgivning i USA kändes det som en naturlig plats att börja på. Jag tog fram en helt ny formgivning till webbplatsen och gjorde tillsammans med Jonas Liljegren, programmerare och ordförande i Aktiv Demokrati, ett omfattande arbete för att förenkla och modernisera partiets webbplats. När jag varit ute med Jonas och informerat om direktdemokrati i Göteborg har jag alltid överlämnat de svåraste tekniska frågorna till honom. Det är som att sätta på en kran. Hans kunskap om demokratiska röstsystem verkar vara outsinlig.

Jonas har varit med och tagit fram det unika röstsystemet som Aktiv Demokrati använder sig av. Jag känner den allra djupaste respekt för det arbete han har lagt ner på att föra fram direktdemokratin i Sverige. Dessutom betraktar jag Jonas som en vän idag.

Efter att arbetet med webbplatsen var klart hade jag fått blodad tand och ville delta mer aktivt och praktiskt för att sprida information om direktdemokratins möjligheter. Under hela våren och sommaren 2013 var jag ute med Aktiv Demokrati runtom i Göteborg och berättade om partiet. Jag minns särskilt ett tillfälle.

Vi var i Hammarkullen. En förort till Göteborg. Det var ganska lite folk som passerade förbi torget där jag och Jonas stod och delade ut flygblad och pratade med demokratiintresserade. Jag gick till kiosken intill rulltrapporna till spårvagnen.

– Är det alltid så här lite folk på lördagar? frågade jag mannen i kiosken.
– Nej, det blir mer folk lite senare på eftermiddagen.

Jag köpte en kopp kaffe. Mycket riktigt blev det mer folk på torget. Eftersom jag gillar kaffe och det var lite kyligt återvände jag till kiosken. Mannen log igenkännande. När jag återvände till kiosken för tredje gången frågade mannen:

– Vilka är ni egentligen?

Han pekade på min t-shirt som det stod Aktiv Demokrati på.

– Jag är här och informerar om ett parti som vill stärka demokratin i Sverige.
– Jaha, ni jobbar för att demokratin ska bli bättre?
– Ja.
– Ta en kopp kaffe. Jag bjuder. Demokrati är viktigt, sade han med  högtidlig ton.

Jag har mött många människor när jag varit ute på gator och torg i Göteborg. Men mannen i kiosken har etsat sig fast:

Demokrati är viktigt.

Mannen var av invandrarbakgrund. Jag vet inte var han härstammade ifrån. Det finns länder där demokrati inte på något sätt är en självklarhet. I Sverige tar vi demokratin för givet, i många andra länder dör människor som kämpar för demokrati. Allvaret i mannens röst fick mig att ana att det fanns en historia bakom. Jag återkommer ofta till hans ord när energin tryter.

Demokrati är viktigt.

 

Peter Iwanek. Direktdemokraterna Göteborg.
Peter Iwanek. Direktdemokraterna Göteborg.

 

Ett nytt partis födelse

I augusti förra året satte Jonas, jag och Jimmy Strobl kurs mot Gnesta. Vi skulle på konferens om direktdemokrati. Målet med konferensen var att se om det var möjligt att de tre direktdemokratiska partierna i Sverige kunde gå samman; Aktiv Demokrati, Äkta Demokrati och Demoex. Demoex har suttit i kommunfullmäktige i Vallentuna i snart 12 år.

Min allra första konferens! Samtalet i bilen på vägen upp var fyllt av energi och glädje. Vi såg alla tre möjligheterna med konferensen och att det skulle kunna bli ett startskott på något riktigt stort.

Väl framme i Gnesta plockade vi upp Erika Olofsdotter som hade arrangerat stora delar av konferensen och åkte till scoutgården, oerhört vackert belägen vid Frösjön. Det var med stor förväntan vi till slut tog emot de övriga konferensdeltagarna. Alla de jag bara hade hört om eller pratat några ord med online var på plats.

Målet var tydligt. Vi ville alla att vi skulle slå ihop partierna till ett nytt parti. Men innan vi kunde fatta preliminärt beslut om det var det några frågor som behövde diskuteras. Debatten gick varm.

Efter första dagen var jag full av tankar och intryck. På kvällen satt vi några stycken och körde lite eftersnack och pratade om det som hänt under dagen. Dagen efter fortsatte förhandlingarna. Runt lunch kom genombrottet vi alla hoppades på. En lösning på en viktig fråga hade tagits fram. Efter det var energin på konferensen oerhört positiv och det fullkomligt sprutade idéer om vad vi skulle göra inför valet 2014.

Den stora bilden allra högst upp på sidan är från Gnesta.  Gnestakonferensen är ett minne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Någon månad efter konferensen i Gnesta var medlemsomröstningarna i respektive parti klara: Tuta och kör!

Demoex från Vallentuna hade redan innan konferensen bestämt sig för att byta namn till Direktdemokraterna. Eftersom Aktiv Demokrati i början hade haft just namnet Direktdemokraterna var det naturligt att namnet blev just det – för det sammanslagna partiet.

Tankar om framtiden

Vi har nu på allvar kommit igång med valrörelsen. Det är full aktivitet och tillströmningen av nya medlemmar har kommit igång på vår nya webbplats. Lasse Malmsjö, naturkraften från Kumla, gör ett jättearbete med att värva nya medlemmar. Det har tillkommit ett antal nya väldigt starka personligheter med stor drivkraft och många initiativ. Självgående medlemmar med drivkraft är oerhört viktiga. Utan dem skulle de inte bli något alls.

Utveckling av lokalavdelningar både på webbplatsen och på plats är igång. Röstsystemet putsas på och ska få nya kläder. Informationsmaterial med den nya loggan är på väg. Pressmeddelanden finjusteras. Kampanjen i sociala medier ledd av Lasse har pågått i några veckor och har gett fina resultat.

Intresset för direktdemokrati börjar vakna på allvar i Sverige.

Nu satsar vi inför valet 2014. Kom ihåg:

Demokrati är viktigt

Peter Iwanek
Direktdemokraterna Göteborg

2 reaktioner på ”Peters väg till Direktdemokraterna”

  1. DD kan komma väldigt långt om man lyckas marknadsföra sig och bli känd. Demokratiförståelsen är utmärkt och det är många som kan skriva under. DD har ett enormt utvecklingspotential som politisk aktör inom svensk politik. Det är lite kul att se att jag hade samma åsikter om politikerrollen som DD företräder utan att jag visste om dess existens. När fil frågade mig : vad vill du? SÅ frågade jag folk: vad vill du, vad vill ni? Jag är bara ditt och ert ombud, ni är mina uppdragsgivare, jag gör din röst hörd i de parlamentariska fora! Folk hajar till, det självklara har glömts bort i den realexisterande demokratin, nämligen att väljaren är folket.

    1. Hej Anders,

      härligt att du har liknande syn på demokratin som vi i DD har. Tekniken för att ta demokratin till nästa nivå finns tillgänglig. Nu gäller det bara, som du säger, att sprida kunskap om DD runtom i landet.

Kommentarer inaktiverade.