Direktdemokrati. Erika Olofsdotter, Direktdemokraterna, Hedemora.

Erikas väg till Direktdemokraterna

Jag har nog alltid tyckt att demokrati är viktigt. Demokrati i familjen, demokrati i skolan, och demokrati på arbetsplatsen.

Vikten av att kunna göra sin röst hörd. Att bli respekterad. Känslan av att kunna påverka.

Hemmet präglades om än av stor kärlek så även av en patriarkalisk auktoritär far som inte tålde att bli ifrågasatt. Barn ska lyda. Göra som de blir tillsagda. I skolans korvstoppningsprocess fanns inte tid för frågor som varför? Hur? Varför inte? Och absolut inte orden “jag vill inte”. Där barnen ska sitta snällt i sin skolbänk och lyssna på vad läraren säger. För läraren har ju alltid rätt i det han/hon lär ut. Eller?

Demokrati på arbetsplatsen har länge varit en illusion. Toppstyre och det är chefen som bestämmer. Att stå i en linjär dialog med sina anställda är inte aktuellt. Då förlorar man ju makt.

Där började nog min process. Se till att alla får säga sitt. Alla ska må bra på jobbet. Alla ska kunna tycka att det är roligt och stimulerande att gå dit. Sånt brukar folk tycka när de känner att de kan påverka det som de ser är fel. När deras åsikter och inflytande leder till förbättringar.

När jag blivit myndig och deltagit några omgångar i vart fjärde års val började det kännas som att något var fel.

Man står i valet och kvalet över att rösta på paketlösningar man inte kände sig nöjd med.

Jag höll med Miljöpartiet i frågor om miljön men Kristdemokraterna i familjepolitiken. Situationen blir absurd när man inte ens kan välja mellan höger eller vänster. Min frustration över politikernas attityd gentemot folket. Bara en liten skärva av den del som ligger bakom alla soffliggare i valen. “Det är ändå ingen mening att rösta”.

 

Direktdemokrati. Erika Olofsdotter, Direktdemokraterna.
Erika Olofsdotter, Direktdemokraterna. Foto: Ia Lidman (även stora fotot högst upp)

 

Ett par år senare när jag såg Jonas Liljegren tjata på Facebook om Aktiv Demokrati som numera heter Direktdemokraterna så tänkte jag att det där ska jag kolla upp.

Vi inledde en period av intensivt chattande, skypeande, planerande och jobbade med hur partiet skulle byggas upp. Allt gick långsamt och trögt i början. Första konferensen i Tuve scoutgård utanför Göteborg var en milstolpe.

Nu två och ett halvt år senare efter deltagande i Almedalen och ytterligare konferenser och med flera extremt kompetenta och engagerade människor som alla jobbar för det här så börjar äntligen det här stora vattenhjulet röra på sig.

Så skönt att folket snart kan påverka på riktigt.

Erika Olofsdotter
Direktdemokraterna, Hedemora

2 reaktioner på ”Erikas väg till Direktdemokraterna”

  1. Ja, till soffliggarna: “det är ingen idé att rösta – men att INTE rösta duger heller inte!” Det totala missnöjet med alla partier (enfråge-dito eller ej) behöver nu inte hålla oss borta från valurnorna. Direktdemokraterna är den logiska lösningen. Med medlemskapet följer också att inga nävar behöver knytas i fickan. Det är bara att engagera sig på partiets hemsida och rösta om fullmäktigefrågorna – med eller utan kommentarer. Nästa steg är förstås att lämna förslag till interpellationer/motioner, som ledamoten ska kunna lämna. Med många medlemmar (och förhoppningsvis mandat) kan vi slippa kraftödande namninsamlingar för att åstadkomma folkomröstningar.

Kommentarer inaktiverade.