Folk har inte tid att rösta hela tiden.
Detta är ett starkt argument. Men det fungerar inte mot en representativ direktdemokrati. I den representativ direktdemokrati röstar man bara i de frågor man är verkligt intresserad av. I alla andra frågor röstar ens valda delegat åt en. Med andra ord så kan den representativa direktdemokratin fungera precis som dagens representativa demokrati för den som inte alls är intresserad av direktdemokrati.

Vanligt folk är för dumma för att fatta politiska beslut.
Ett vanligt argument som inte är unikt för direktdemokrati utan gäller demokrati i allmänhet. Om folk verkligen hade varit för dumma för att begripa något om politik borde vi inte ha demokrati överhuvudtaget. Men nu har vi det och det finns inget som tyder på att folk skulle bli dummare med direktdemokrati.

Olika beslut kommer att gå emot varandra.
Beslut kan gå emot varandra i alla styrelseskick. Redan idag har riksdagen ett särskilt lagråd med uppgift att studera hur lagda förslag förhåller sig till existerande lagstiftning. Det finns ingen anledning att avskaffa det i en direktdemokrati. Om två beslut ändå krockar med varandra så är det alltid det senast fattade som gäller.

Landet kommer att bli ostyrbart.
Det kan tyckas omöjligt att få sju miljoner viljor att styra i samma riktning. Men riktigt så illa är det naturligtvis inte. I en representativ direktdemokrati kan man utgå ifrån att den stora massan medborgare inte kommer att rösta i den stora massan omröstningar. I de allra flesta frågor kommer med andra ord politiken att avgöras av ett fåtal politiska partier, ungefär som sker idag. Den direktdemokratiska aspekten, när tillräckligt många medborgare röstat direkt i en fråga för att deras röst ska bli avgörande, kommer antagligen bara fram i ett mindre antal stora frågor där partierna får se till att anpassa sina ståndpunkter efter folkets åsikter för att inte bli överkörda.

Det går inte att balansera en budget.
Ett budgetbeslut fattas alltid i klump, det vill säga antingen godkänns budgeten eller så förkastas den. Uppgiften att balansera budgeten faller alltså inte på folket som röstar om den utan på dem som författat den. I en representativ direktdemokrati kommer budgetar säkerligen läggas fram av de stora partierna. Att folket skulle kunna skapa en budget helt på egen hand är naturligtvis inte omöjligt, men komplicerat. Tills vidare fungerar det tillräckligt bra att låta partierna fortsätta konstruera budgetar.

Hur skyddar man sig från extremister?
På samma sätt som i alla demokratier: man hoppas att de inte blir för många. Risken i en direktdemokrati att nazister ska rösta igenom att alla judar ska avrättas är inte större än att ett nazistiskt parti ska få en majoritet i riksdagen. Att det ändå inte händer beror inte på några skyddsmekanismer i den representativa demokratin utan helt enkelt på att det stora flertalet inte är extremister.

Media får för stor makt.
Att media har stor makt går inte att förneka. Men frågan är om den inte har mer makt i en representativ demokrati än i en direktdemokrati? Att medborgarna i en direktdemokrati kan påverkas av media är visserligen sant. Men media är inte medborgarnas enda informationskanal, långt därifrån. Politiker påverkas av vad de tror att medborgarna tycker. Och det är media som är den främsta förmedlaren av denna information. Eller, för att uttrycka det annorlunda, politiker påverkas också av media. Till och med mer än folket i stort eftersom den genomsnittlige politikern konsumerar betydligt mer media än den genomsnittlige medborgaren.

Räcker det inte med några fler folkomröstningar?
Det finns ett stort problem med folkomröstningar och det är att de gynnar dem som går och röstar på bekostnad av dem som inte röstar. Så länge valdeltagandet är högt gör det förstås inte så mycket. Men med fler folkomröstningar kommer valdeltagandet säkert att sjunka. Representativ direktdemokrati är en bättre lösning än enbart fler folkomröstningar. Med representativ direktdemokrati kan varje medborgare själv välja när hen vill folkomrösta eller inte. På så vis får alla det de önskar och ingen behöver känna sig förfördelad. En perfekt kompromiss helt enkelt.

Argument mot ett direktdemokratiskt parti

Regeringsarbete omöjliggörs.
Ett direktdemokratiskt parti kan i sig själv aldrig bilda regering. Men eftersom det direktdemokratiska partiet praktiserar representativ direktdemokrati finns det partier inom det direktdemokratiska partiet. Dessa partier kan i sin tur bilda regering eller åtminstone stödja en regering.

Politiken blir oberäknelig och samhället osäkert.
En regering som inte har riksdagens stöd kan närsomhelst bli avsatt. Med ett direktdemokratiskt parti i riksdagen kan detta stöd närsomhelst försvinna. Men eftersom det direktdemokratiska partiet använder representativ direktdemokrati kommer det alltid att finnas ett visst regeringsstöd inom det direktdemokratiska partiet (se ovan). Men det går ändå inte att förneka att regeringens bas i riksdagen blir mindre med ett direktdemokratiskt parti. Detta behöver dock inte vara något negativt. Tvärtom kan det leda till fler samlingsregeringar, regeringar som stödjer sig på alla eller de flesta av partierna i riksdagen. Det skulle göra regeringen betydligt stabilare än dagens blockregeringar.

Att rösta över internet är inte tillräckligt säkert.
Faktum är att både röstning och val över internet redan förekommer. i Estland är internet-val en etablerad del av demokratin (information från Wikipedia). I Schweiz tillåter flera kantoner att man folkomröstar över internet (information från Geneve). Även i vårt land är det väl etablerat att använda internet för till exempel banktjänster. Och säkerheten i vallokalen är definitivt inte högre än säkerheten på bankkontoret. Följaktligen bör omröstningar på internet hålla fullt tillräcklig säkerhet.

Hur garanterar man valhemligheten?
Det går inte att neka till att ett system med representativ direktdemokrati innebär större risker för valhemligheten. Men det är inte heller någon omöjlighet att ordna acceptabel säkerhet, åtminstone inte vad gäller de tekniska systemen. Risken att någon läser över axeln när man sitter hemma vid sin dator går nog dessvärre aldrig helt att eliminera.

Ut ett datatekniskt perspektiv är det dock inte lika komplicerat. Grunden i systemet är två eller flera helt separata servrar. På server 1 ligger partiets medlemslistor och omröstningsdatabaser. När en medlem röstar i en fråga gör server 1 en notis om att den medlemmen har röstat i den frågan men läser inte av själva rösten. Istället ges rösten en anonym kod och skickas vidare till server 2. I server 2 lagras rösten tillsammans med den anonyma koden. Om medlemmen senare vill ändra sin röst så vet server 1 vilken anonym kod som gäller för den medlemmen och den omröstningen och kan skicka en begäran till server 2 om att just den rösten ska raderas. Eftersom bara server 1 känner till medlemmen och omröstningen och eftersom bara server 2 känner till rösten så uppstår fullständig valhemlighet.

Det går inte att förhindra röstköp.
Att köpa någons röst i ett direktdemokratiskt parti är faktiskt betydligt svårare än att köpa samma persons röst i ett vanlig riksdagsval. Detta av den enkla anledningen att en röst i det direktdemokratiska partiet går att ändra fram tills omröstningen stängs. För att verkligen försäkra sig om att man köpt någons röst måste man alltså sitta med dem fram tills omröstningen avslutas för att se så att de inte ändrar sin röst igen. För att det ska vara någon mening med röstköp måste man vanligtvis köpa flera tusen röster, men att kontrollera alla dessa röster i det ögonblick omröstningen stängs är i praktiken omöjligt. Av den anledningen är det inte troligt att röstköp kommer vara något stort problem i ett direktdemokratiskt parti.

Det går inte att förhindra rösttvång.
Principen för rösttvång är densamma som för röstköp. Och av samma anledning, att det hela tiden går att ändra sin röst, är det praktiskt mycket svårt att använda tvång för att styra ett röstresultat i den riktning man vill.

Det finns inget utrymme för politiska kompromisser.
Kompromisser blir svårare ju fler parter som deltar. En representativ direktdemokrati kommer nästan säkert ha fler partier än en representativ demokrati och i slutändan finns alltid miljontals individer som kan agera individuellt. Följaktligen kommer det bli svårare att få fram kompromisser som accepteras av en majoritet. Detta kan vara ett problem men behöver inte vara det. Fler parter i förhandlingen gör visserligen själva förhandlingarna svårare men också resultatet bättre, detta eftersom varje ingående part bättre representerar sina väljare. Svårigheten att hitta hållbara kompromisslösningar kan också leda till mindre blocktänkande och mer öppenhet kring hur politiken diskuteras fram. Inget av dessa båda argument gör själva kompromissandet lättare, det kommer fortfarande bli mycket arbete för de politiker som ska syssla med det, men belöningen i slutändan blir högre, i form av bättre kompromisser som fler medborgare kan känna sig nöjda med.